Idag är jag hemma, sitter och tittar ut på allt vackert. Solen lyser på all snö som ligger på träd och lyktor. Det är vackert så vackert och rofyllt och stillar min oro för en liten liten stund. Oron river i kroppen, jag har ju innerst inne vetat så länge så varför rasade allt när jag fick veta, veta på rikitgt? Det har runnit så många tårar det senaste halva dygnet så ngn gång borde de ta slut eller?