Om en vecka är det 10 år sen jag födde ( eller rättare sagt misslyckades fatalt med att föda) min W. Ut kom han till slut, efter ca 48 timmar på förlossningen som inleddes med 18 timmar hemma innan förlossning och kjejsarsnitt. Var det jobbigt undrade min vän Malan och jag tänkte länge över hur jag skulle förklara för henne och som hockeytok hon var svarade jag att det varit som att spela hela Kringelcup, alla matcher, alla byten. Då förstod hon tror jag...
Hem kom han och skrek gjorde han, vi förstod väl inte varann riktigt i början men när han och jag åkte ensamma till Italien till kussen i tre veckor släppte det, det var vi för livet.
De första åren var han pappas kille, jag var bara intressant om ingen annan var hemma men nu tror jag att jag ligger bra till på topplistan, ja efter morfar och SSK såklart.
Nu har vi funnit och rotat oss i ett liv ihop men först levde vi igenom en skilsmässa, liten lägenhet och nya rutiner och levnadsregler och en lite för snäll och slapphänt mamma, lite mer bestämd mamma, en och annan pretonåringsrevolt, nya familjemedlemmar och bekantskaper, hus och snart skolbyte... Mycket har vi hunnit med W och jag på dessa 10 år.
Vad händer om 10 år när han fyller 20 år? Skola, jobb, lång, kort, flickvän eller vad?? Nyfiken är jag, och lite rädd, det är tufft att vara mamma det skall gudarna veta. Och det kommer väl inte bli lättare ju äldre de blir eller? Kommentarer på det?
2 kommentarer:
Din bebis börjar bli stor. Smärtsamt och skönt på samma gång.
Ja du, tiden springer i väg allt för fort. Jag håller med Mia, skönt och smärtsamt på samma gång. Vad ska det bli av våra små älsklingar??? Ses i morg! Kram Anna
Skicka en kommentar